SVT:s nya serie “Parterapi i Gagnef” får högt betyg: “Skickligt berättad”
Recension: ”Parterapi i Gagnef” (säsong 1) – när terapeuten behöver terapi
En välgjord berättelse om det mänskliga och om livets raseri. SVT:s nya serie ”Parterapi i Gagnef” balanserar komedi och drama på ett skickligt sätt.
Vi kastas rakt in i kaoset – och det känns direkt levande. Öppningsscenen är en vardagsdramatisk situation där terapeuten Nisse (Joel Spira) står mitt i ett samtal, stressad och samtidigt nära sammanbrott. Han är en man på gränsen, fångad mellan jobb, deadlines och oupphörliga förväntningar. När han beskriver sina åsikter ironiskt humoristiskt, med en blandning av sarkasm och djupt självförakt, blir det tydligt: det här är en man som snart inte längre orkar hålla ihop.
En olycklig dag glömmer Nisse skolavslutningen för sin dotter, vilket blir startskottet för en brutal självinsikt. Hans fru har fått nog, och samtidigt ställs hans karriär som parterapeut på spel.
När terapeuten behöver terapi
Serien utspelar sig i Dalarna, där Nisse försöker få ordning på sitt liv samtidigt som han tar emot par med egna problem. Här finns en varm humor, men också en mörk underton av smärta och oförlösta känslor.
Manuset, skrivet av Wilhelm Behrman (Tunna blå linjen), visar på en imponerande balans mellan vardagsrealism och psykologiskt djup. Serien lyckas kombinera lättsamhet med allvar, där det småskaliga dramat får stor emotionell tyngd.
Skådespel som talar tyst
Joel Spira, känd från Gåsmamman och Syrror, gör sin kanske mest nyanserade roll hittills. Han gestaltar Nisse med en blandning av skärpa och skörhet, vilket gör honom både igenkännbar och plågsamt mänsklig.
Josefin Asplund (känd från Vikings och Snabba Cash) lyfter rollen som Nisses hustru, Rebecka. Hennes skådespel är kontrollerat men ändå känsloladdat – en person som försöker vara stark, men där man ser smärtan bakom fasaden. Tillsammans bär de serien med en trovärdig dynamik.
Kärlekens kris som dramatisk motor
Temat är klassiskt: kärlek, svek och rädslan för ensamhet. Men här används det på ett nytt sätt – inte som ren parterapi, utan som ett sätt att granska människans försök att förstå sig själv genom andra.
De par som Nisse behandlar speglar hans egna konflikter. En äldre man försöker rädda sitt äktenskap trots decennier av tystnad, ett ungt par kämpar med otrohet, och en kvinna har ett förhållande med sin kollegas make. Nisse är både domare och medbrottsling, terapeut och patient på samma gång.
En fenomenal tonträff
Det som gör Parterapi i Gagnef till en så stark serie är dess tonträff. Den växlar sömlöst mellan humor, smärta och stillsam eftertanke utan att tappa fokus. Fotot är vackert, musiken lågmäld, och varje avsnitt känns som en egen liten novell om livet, kärleken och skammen.
Serien är också visuellt imponerande – ljuset från Dalarna, de små samhällena och den nordiska stillheten ger ett särskilt vemod.
Slutsats
Parterapi i Gagnef är en av SVT:s mest välskrivna originalserier på länge. En både rolig och sorglig berättelse om människor som försöker laga sig själva genom andra – och ibland går sönder på vägen.
En träffsäker påminnelse om att även terapeuter ibland behöver terapi.
