”Innerst inne visste hon att hon skulle dö”

Louise blev en mördare när hon var 13 år.

Hon var ett år och en månad gammal och satt i barnvagn första gången hon kom i kontakt med polis.

Det var den 17 april 2012. Hon var med sin mamma och pappa på Coop Forum i Landskrona och pappan stal ett par barnskor, drog bort prislappen och satte dem på dotterns fötter. Mamman tog ett grytlock och en sminklåda och placerade dem under sitsen på barnvagnen.

En civilklädd väktare la märke till dem och stoppade dem utanför butiken. Pappan tryckte då upp väktaren mot en vägg, slängde in honom i ett staket, tog struptag och skrek att han skulle döda honom.

Polisen kom till platsen. Pappan påstod att väktaren överfallit honom. Mamman sa att de glömt att betala för skorna, sminket och grytlocket. Hon lämnade senare till rätten ett läkarintyg på att hon har en lindrig utvecklingsstörning samt ”känd glömskhet”.

Pappan dömdes till en månads fängelse.

23 september 2016 beslutade Individ- och familje­nämnden i Landskrona att tvångs­omhänderta Louise enligt lagen om vård av unga, LVU. Det är en lag som syftar till att skydda barn. Hon var då fem och ett halvt år gammal.

Det hade redan 2015 kommit in anmälningar från förskolepersonal, en barnmorska, en släkting och personal på Kvinnohuset om att Louise for illa.

Mamman sa att hon misshandlades av sin man, och Louise hade också fått stryk. Föräldrarna bråkade ständigt med varandra. Gång på gång bytte de bostad, och pappan sa upp en förskoleplats för Louise när personalen där gjorde en orosanmälan. När mamman bodde med Louise på skyddat boende ansåg personalen att hon inte klarade att tillgodose flickans grundläggande behov, som att få mat.

En gång kom mamman gråtande och förtvivlad till Louises förskola och sa att maken misshandlade henne. Hon stannade på förskolan i tre timmar och under den tiden ringde mannen gång på gång till henne och de skrek och smutskastade varandra.

När ett barn omhändertas tilldelas barnet ett offentligt biträde, ungefär som när ett brottsoffer tilldelas en advokat som ska ta tillvara offrets intressen vid en rättegång. Louises biträde Andreas Stengkar Karlgren sa till rätten att hon var ett ”överan­passat barn”, enormt ansvars­tagande för sin ålder. Han vittnade om ”oerhört destruktiva mönster i föräldrarnas beteende” och ”enorma konflikter i hemmet”.

Att leva i en miljö där det förekommer våld som barn bevittnar är att likställa med psykisk misshandel, skrev förvaltnings­rätten i sin dom.

Två gånger lämnade mamman det skyddade boendet för att återvända till maken. Det visade, ansåg rätten, att hon satte sina egna behov före barnets.

Louise placerades på HVB-hem och fick åter bo hemma hos sin pappa 2021. Hon var då tio år gammal. Han hade ensam vårdnad om flickan.

I oktober 2021 begick pappan bedrägerier genom att till olika försäkrings­bolag anmäla att han fått en resväska stulen. Väskan innehöll bland annat två mobiltelefoner, en kostym från Dressman och damkläder ”värda 440 kronor”.

Han visade samma kvitton och uppgav samma berättelse till alla försäkrings­bolagen: Han befann sig på köpcentret Emporia i Malmö tillsammans med sin dotter. De skulle på bröllop hos släktingar. Han mindes inte vilka som gifte sig mer än att det var ”kusiner på mammas sida”. Han sa att någon annan måste ha begått bedrägeriet i hans namn. Oklart vem.

Under polisutredningen sa pappan att han inte läst försäkrings­villkoren. Han lider av dyslexi och har dålig syn. Dessutom kastar han alla räkningar. Det är ingen idé att titta på dem eftersom han har så stora skulder hos Kronofogden.

15 november åkte han fast på Ica Maxi Flygstaden i Halmstad. Han hade plockat åt sig en elskoter och andra varor till ett värde av 8 500 kronor men bara betalat 83 kronor i självskanningen.

– Kunden skyllde på sin dotter och sa att det var hon som hade skannat varorna, berättade expediten som stoppade honom.

21 november åkte han fast på Söndrum stormarknad i Halmstad när han hade skannat en tv som kostade 4 999 kronor men tagit med sig en stor 75-tums LG för 8 999 kronor.

– Kundens dotter var med, klappade händerna och sa äntligen har vi en tv pappa, berättade expediten som upptäckte stölden.

Knappt ett och ett halvt år senare, i mars 2023, beslutade social­nämnden i Halmstad att omhänderta Louise. Hon hade hotat och varit våldsam mot skol­kamrater, skol­personal och poliser.

Samtidigt hade hon själv misshandlats av sin far med en ”käftsmäll över kinden/örat” som det senare stod i tingsrättens dom. Pappan försvarade sig med att dottern ljög för att vinna egna fördelar.

Socialnämnden, förvaltnings­rätten och kammar­rätten konstaterade att fadern skickat sms med ”kränkande innehåll till sin dotter” och la ”all skuld” på henne.

Louises beteende bedömdes vara en konsekvens av miljön hon levt i.

Pappan dömdes till tre månaders fängelse för misshandeln av Louise ett år tidigare och ofredande och förföljelse av en 17-årig flicka i Halmstad. Han skickade sms och ringde 17-åringen upp till 40 gånger per dag – ”passa dig jävligt noga, i morgon börjar helvetet, golare ska inte få leva…”

Han häktades också för olaga förföljelse av en kvinna som han haft ett förhållande till.

Detta fick enorm betydelse för Louise eftersom hon var placerad på ett familjehem i Göteborg. Där fick hon emellertid inte stanna efter sin senaste rymning och överfall på en vårdare som hon drog i håret och tvingade säga: jag är en hund.

Socialnämnden kunde inte hitta något nytt familjehem åt Louise och hon kunde inte skickas hem till pappan som satt i häkte. Nämnden kontaktade därför Louises mamma Rakel, som egentligen heter något annat. Rakel bodde i Landskrona och undrade om Louise kunde få bo där tills man funnit ett nytt vårdhem åt flickan.

Louise hade inte bott tillsammans med sin mamma på åtta år.

– Socialen tog henne när hon var fem, tror jag. Hon har bott hos sin pappa. Hon har aldrig bott hos mig, jag har aldrig uppfostrat henne. Men jag vet att hon är en fin tjej. Jag vet det, sa mamman senare i ett polisförhör.

Louise hade en femårig halvsyster och skulle sova i hennes rum. Men första natten fick hon sömnparalys, det var ordet hon själv använde. Louise låg i sängen och kunde inte röra sig och såg en spindel komma ner från taket.

I fortsättningen sov hon på soffan i vardags­rummet.

Efter några dagar kom hennes vän Akira för att hälsa på, fast Louises mamma fick inte veta vad hon hette, Akira hälsade men presenterade sig inte. Louise berättade att vännens mamma hade velat döda henne när hon var liten. Som en förklaring till vem Akira var.

Akira var 15 år och Rakel tänkte att hon kunde vara efterlyst. Hon var ”skum”, höll på med telefonen hela tiden.

Rakel bjöd flickorna på pommes och chicken bits till lunch och pratade om problemen hon hade, att Louises pappa var häktad.

Rakel var deprimerad, tyckte Akira.

Två dagar senare, när Akira är gripen misstänkt för att tillsammans med Louise ha dödat Emilia, ber förhörsledaren Olle henne berätta lite kort om sig själv. Hon svarar:

”Jag är Akira, 15 år, från Västerås, bott i olika familjehem, jourhem, Sishem. Har bott på Sis i Norrland tidigare. Älskar musik, gillar att gå, prata med vänner. Rapmusik. Skriver ibland egna texter, särskilt på Sis.

Fyra halvsyskon och en lillasyster, ingen kontakt. Mamma i Irak, ingen kontakt. Känner inte pappa så mycket, men pratar då och då.”

– Då vet vi lite mer om dig, säger Olle och startar förhöret.

Strax därefter säger Akira:

– Jag vill bara veta vart jag ska efter det här så jag vet att jag har någonstans att sova.

Till personal på Sishemmet i Hässleholm hade Akira sagt: Lillasyster vill inte veta av mig och mamma vill inte veta av mig. Min mamma är inte vuxen, hon kan inte vara mamma.

Akiras mamma, medborgare i Irak, var 19 år då hon födde dottern 2009. Året efter fick hon ännu en dotter. Två år senare skildes föräldrarna, året efter det ansökte modern och tilldelades ensam vårdnad om barnen. Som skäl angav hon att fadern var olämplig som vårdnadshavare.

Något mer står inte i domen från Västmanlands läns tingsrätt. En dom från Förvaltnings­rätten i Uppsala i december 2022 är desto tydligare. Rätten fastställer ett beslut av Individ- och familjenämnden i Västerås att omedelbart tvångs­omhänderta Akira och hennes lillasyster.

Av domen framgår att:

• Barnen utsatts för sexuella övergrepp av moderns partner. Mamma trodde inte barnen när de berättade om övergreppen, hon trodde mer på partnern ”när han släppts ur häktet”. Hon fortsatte relationen med mannen.
• Akira fått samma könssjukdom som mammans partner har.
• Modern kunde inte skydda Akira för andra sexuella övergrepp som hon utsattes för av män på sociala medier.
• Barnen löpande under sin uppväxt sett hur mamman misshandlats av olika partners.
• Modern skuldbelade Akira för familjens situation.
• Systrarna har en kringflackande tillvaro utan stabilitet med ständigt nya boenden och skolor.
• Systrarna flera gånger lämnats ensamma med okända människor och det finns en oro för att mammans psykiska mående och alkoholvanor påverkade barnen negativt.
• Akira rymde från jourhemmet där hon var placerad och att hon mådde allt sämre.
• Mamman tog en överdos för att hon själv mådde så dåligt.
• Barnen haft olika placeringar och varit på skyddat boende.
• Modern har inte informerat barnens skola om att de ska åka till Irak.
• Akiras lillasyster trodde att det var hennes uppgift att skydda sin mamma.
• Barnen levt ett kringflackande liv mellan olika länder och vistats på olika skyddade boenden och har till följd av detta bland annat haft en bristande skolgång.

Förvaltningsrätten ansåg däremot inte att det var belagt att Akira fysiskt hade misshandlats av sin mamma, något flickan sagt men sedan tagit tillbaka.

De byråkratiskt torra, sakliga punkterna ovan är alltså bakgrunden till Akiras presentation av sig själv hos polisen, knappt två dygn efter mordet på Emilia.

I ett senare förhör säger Akira att hon inte har kontakt med sina föräldrar, hon minns inte senaste kontakten, ”det var länge sen”. Hennes sista placering före mordet är ett jourhem i Billesholm. Där placerades hon ungefär en månad före mordet sedan hon hade slängts ut från sitt familjehem i Helsingborg.

– Hon har ett sanslöst raseri inom sig… Hon kan urarta fullständigt, säger familje­hems­mamman om Akira.

Hon säger också:

– Akira känner att hon inte är värd något utan är ett stort problem.

För ett barn är en månad lång tid, ett år en evighet. Förhörs­ledaren Jenny S frågar Akira om andra relationer, om hon är tillsammans med någon.

– Jag tror inte på kärlek längre, säger 15-åringen, så jag har ingen pojkvän. Senaste var när jag bodde i familjehem i Enköping för några månader sen.

– Jag vill inte dela med mig. Det är mina känslor, säger hon.

– Jag gråter inte, säger hon.

– Jag är inte en sån som gråter i situationer, säger hon.

Och sedan gråter hon.

Det gäller också deras offer Emilia. Hon hann inte ens bli två månader innan hon sommaren 2010 omhändertogs av socialnämnden i Kalmar. Hon föddes in i ett hem med våld och konflikter, med en alkoholiserad och vålds­benägen pappa.

Det framgår inte av dokumenten i domstolarnas digitala arkiv varför Emilia omhändertogs sommaren 2010. Det var en falsk anmälan från en släkting, säger Emilias mamma Anna. Socialnämnden hävde praktiskt taget omedelbart omhänder­tagandet.

Fem och ett halvt år senare var det dags igen, Emilia och hennes fem år yngre bror omhändertas av socialen. I beslutet nämns våld och konflikter och en supande och våldsbenägen fader.

Modern överklagade tvångs­omhänder­tagandet av barnen. Hon sa att hon själv växt upp med missbrukande föräldrar och därför hade nolltolerans mot sprit och droger.

Kammarrätten avslog moderns överklagande.

I april 2023 omhändertogs Emilia igen. Förvaltningsrätten i Malmö skrev i sin dom att ett familjehem sagt upp uppdraget att vårda Emilia och att hon placerades på ett jourhem och sedan hos sin mamma. Hon var inte hemma på nätterna och ”utsatte sig för stora risker”. Hon placerades på ett HVB-hem, rymde flera gånger, umgicks med äldre personer, rökte cannabis och tog tabletter, enligt Förvaltningsrätten. (Mamman säger att Emilia inte använde cannabis eller missbrukade tabletter.)

”Hennes destruktiva beteende innebär stora risker för hennes liv och hälsa”, skrev Förvaltningsrätten.

Hon var då tolv år gammal, skulle fylla 13 månaden efter.

Året efter, 2024, placerades Emilia akut på Sishemmet i Hässleholm. Hon var ”sprallig och skör”, sa enhetschefen Björn Zorec senare i ett polisförhör.

En behandlingsassistent sa att Emilia lätt blev ledsen när hon skulle in i sitt rum och det var mörkt.

– Hon kunde vara ganska känslig.

Emilias mamma ansåg att vissa i personalen på Sis- och HVB-hem behandlade barnen respektlöst. En gång sa Emilia till Anna att hon sov naken och hade vaknat och när en man i personalen stod över henne.

De andra barnen gjorde narr av henne. Hon försökte skaffa vänner men det var alltid något som skar sig.

Hon dansade, sminkade sig, spelade tv-spel. Hon var mycket ensam. Hon förstod inte ordens valörer, hur andra kunde reagera på det hon sa. Personal avdelades för att hjälpa henne förstå sociala signaler, ”omvärldstolka” som enhetschefen uttrycker det.

På Sishemmet fanns också Louise och Akira.

Detta var alltså situationen flickorna befann sig i före mordet:

Akira var tillbakadragen, ville jobba sig ut, komma vidare.

Louise skulle börja få ha umgänge med sina föräldrar på Sis. Hennes pappa skulle delta i umgänget men han kom inte. Hon flyttades till ett hem i Göteborg, rymde, efterlystes, hamnade i slagsmål med andra flickor, spottade på poliser. Socialen hade ingenstans att göra av henne, så man ringde till Louises mamma i Landskrona och frågade om hon kunde ta hand om flickan under en tid.

Emilia skulle efter Sis flyttas till ett utrednings­hem i Karlshamn i tio veckor. Sedan skulle hon få vara hemma hos sin mamma Anna i Tollarp tills socialen hittade ett nytt familjehem åt henne.

Hon var väldigt rädd när hon lämnade Sis. Dagen före flytten ville hon tala med alla och tacka för hjälpen de gett henne. Hon grät. Hon var rädd för att förlora kontakten med personalen.

Hon sa att hon inte hade några vänner.

Hennes mamma var allt för henne, sa behandlingsassistenten Wilma senare i ett polisförhör.

Dessa mödrar älskar ju sina barn. De försöker ta hand om dem, uppfostra dem, dokumenten från domstolar och socialnämnder vittnar om ett liv i ständig kamp.

Emilias mamma Anna berättar om att dottern var bjuden på kalas året innan, hos tvillingar som hon träffade på familjehemmet i Klippan men när Emilia kom dit så var det inget kalas för barnen, ”det var bara pappan och hans pundar­kompisar så Emilia stack hem. Hon tyckte det var väldigt äckligt. Dom här tjejerna satt med gubbarna och drack och rökte på och Emilia tyckte att man utsätter sig lite för fara där och hon åkte hem.”

De meningarna rymmer så mycket – den sociala miljön, att inte kunna lita på sina medmänniskor, och hur modern är stolt över sin dotter. Hon for hem, utsatte sig inte för fara, det som Förvaltningsrätten sa i sina domar när de beslutade om tvångsvård av Emilia – Förvaltningsrättens domar som också innehöll anklagande formuleringar mot modern:

”Hon bestrider att det föreligger brister i omsorgen om Emilia”, skrev Förvaltningsrätten.

”Hon anför bland annat att det inte var lätt för henne när Emilia flyttade hem till henne. Detta berodde dels på Emilias beteende, dels på att hon och Emilia vid denna tid inte hade bott tillsammans på flera år och haft ett begränsat umgänge. Hon uppger att hon har arbetat hårt för att Emilia ska ha det bra och engagerat sig både i Emilias skolgång och fritid samt haft kontakt med vårdcentral, BUP och familjebehandlare.”

Och:

”Vidare framgår att modern, trots sin vetskap om Emilias beteende, vid flera tillfällen har lämnat Emilia ensam i bostaden på grund av att hon behövt arbeta.”

Den meningen visar med brutal tydlighet klassamhället. Modern har lämnat dottern ensam därför att modern måste arbeta. Med förödande konsekvenser:

”Detta har medfört att dottern har befunnit sig på fritidsgårdar och andra centrala delar i staden. Det framgår av utredningen att hon är ute sent på kvällar och nätter samt kommer ofta i konflikt med andra. Hon har även blivit avstängd från fritidsgårdarna i staden.”

Följaktligen blir polisens förhör med modern efter mordet ibland ett slags försvarstal. Anna försvarar dottern och sig själv. När de satt på ett familjehem tillsammans fick dottern inte lämna huset utan att mamman var med. ”Jag följde med henne på allting.”

– Så fort hon kom ut så skulle hon ändra sitt liv och fick godkänt i alla ämnen utom engelska och matte, säger modern.

När hon säger ”ut” avser hon utredningshemmen, Sishemmen, familjehemmen och andra vårdformer som samhället kan erbjuda. Polisens förhörsledare Camilla frågar modern:

Var det någon hon stod särskilt nära?

– Hon hade precis accepterat mig som mamma…

Även det svaret rymmer en värld, flera världar: en ny start för mor och dotter, en ljusare framtid, ett anständigt liv. Modern vill ha ordning och reda. Emilia får inte ha kontanter, ”då kan hon bli rånad”. Hon har lyckats få Emilia att ta sina adhd-mediciner som hon var rädd för.