För ett år sedan ringde vi ju i varningsklockorna

DEBATT. Under förra årets Almedalsvecka slog Ulf Kristersson fast att det inte råder någon sjukvårdskris. I årets moderata Almedalstal nämnde finansminister Elisabeth Svantesson inte sjukvårdskrisen alls. Högerregeringen menar att de gjort tillräckligt för att regionerna ska klara sig igenom kostnadsökningarna. För ett år sedan ringde vi i varningsklockorna. I dag vet vi hur det gick.

6 000 varslades inom vård och omsorg förra året. En av tre regioner har fått färre vårdanställda. Hundratals har beslutats att sägas upp i Sörmland, Kristerssons egen hemregion. Region Skåne, som redan kämpar med för långa vårdköer, står inför miljardbesparingar. SKR förutspår att svensk sjukvård går mot underskott för tredje året i rad och varnar för ännu mer uppsägningar.

Samtidigt saknas tusentals vårdplatser och kompetensbristen är på flera håll akut. Runt om i landet riskerar vården att förlora delar av sin viktigaste resurs – sin personal.

Inför årets Almedalsvecka hade vi hoppats att Moderaterna skulle ha tagit intryck av vittnesmålen från verkligheten. Från sjuksköterskan som inte hinner gå på toaletten under kvällspasset på akuten. Från undersköterskan som måste gå ner på deltid och leva på fattigdomsgränsen för att bevara sin hälsa. Från patienten som prioriteras bort när vårdplatserna har fyllts upp.

Till sist hade vi hoppats att äntligen får svar på frågan: Var det värt det? Var det värt att lämna stora hål i finansieringen av sjukvården, för att ni skulle ha råd med mer ROT-avdrag?

Men varken Moderaterna eller resten av regeringen visar några som helst tecken på krisinsikt. I stället lägger de all sin kraft på långa utredningar som inte ger svar på vårdens stora utmaningar. Efter två år av utredningar lyckas inte ens tidöpartierna enas om slutsatserna av den vårdansvarskommitté de själva tillsatt.

Sjukvården behöver inte fler utredningar. Sjukvården behöver resurser här och nu. När ministrarna kommer hem från Visby måste de täppa igen hålen i sjukvårdens finansiering, annars kommer konsekvenserna för både personal och patienter att bli ännu mer kännbara. Svensk sjukvård klarar helt enkelt inte ett fjärde år med underskott.

Vidare måste sjukvården värdesäkras. De senaste årens kostnadsökningar har inneburit ett ekonomiskt stålbad som fortfarande präglar välfärden. En indexuppräkning av de generella statsbidragen kan fungera som en bottenplatta för att undvika att något liknande händer igen. Men det skulle också innebära ett nödvändigt systemskifte i synen på välfärdens finansiering – det ska inte längre gå att komma undan med att beskriva vad som egentligen är en kompensation för ökade kostnader som en ”satsning”.

Slutligen är det dags att gå från ord till handling och stärka vårdpersonalens arbetsmiljö. Under pandemin lovades de bättre villkor och fler kollegor. Av dessa löften har det inte blivit mycket mer än dimridåer. Det finns en stor potential att organisera vården mer effektivt genom att bättre nyttja undersköterskornas kompetens och skapa fler möjligheter till karriärutveckling, exempelvis genom satsningar på utbildning för att fler ska kunna bli specialistundersköterskor.

Vi kan aldrig acceptera att de som tar hand om oss tvingas betala med sin egen hälsa för att vården ska fungera. Regeringen behöver presentera en plan för hur vi kan säkra sjukvårdens finansiering, korta köerna och skapa en bra arbetsmiljö för personalen. Allt annat är inte bara en huvudlös prioritering – det är ett hot mot välfärdssamhället som vi känner det.