Bitterljuvt och tårfyllt när Black Sabbath tar farväl

KRÖNIKA Black Sabbath och Ozzy Osbourne tar ett sista farväl av fansen efter en stjärnspäckad heldag i hårdrockens tecken.

Det blir ett värdigt men vemodigt avsked i ett sammanhang som inte lämnar någon oberörd.

– Tonight we celebrate heavy metal, a movement started by Black Sabbath.

Den amerikanska skådespelaren Jason Momoa, konsertens konferencier tillika mood manager, säger det bäst.

Dagens hårdrockscen hade inte sett ut som den gör utan arbetarklassönerna från Birmingham, som med sin självbetitlade debutskiva från 1970 förlöste musikgenren heavy metal och skapade ett sammanhang för oss som inte trivs inom samhällets snäva mallar.

Kanske hade något annat band dykt upp och gjort något liknande.

Kanske inte. Tänk om vi alla hade varit muntra popsnören som hellre hängt med Håkan Hellström på Ullevi. En hemsk tanke.

”Back to the beginning” tar Ozzy Osbourne, Bill Ward, Geezer Butler och Tony Iommi tillbaka till platsen där allt började – Birmingham – för en sista spelning tillsammans. Ozzy tar också tillfället i akt att göra sista solospelning i karriären.

40 000 fans har samlats på arenan Villa Park i stadsdelen Aston, Black Sabbaths gamla bakgård. Jag är inte en av dessa lyckliga satar. Istället får jag nöja mig med att titta på livesändningen (dock med två timmars fördröjning) hemma från soffan.

Ett megastort maskineri

”Back to the beginning” är ingen vanlig konsert utan en tio timmar lång musikgala under kreativ ledning av Tom Morello (Rage Against The Machine med flera). Det är ett påkostat, megastort maskineri som för det mesta rullar på utan större farthinder.

Några av hårdrockens största giganter är på plats för att hylla genrens gudfäder, med såväl sin egen musik som covers ur både Black Sabbaths och Ozzy Osbournes respektive låtkataloger. Tool, Metallica, Guns N’ Roses, Slayer, Alice in Chains, Gojira och Lamb Of God för att ge några exempel. Akter som säkert har valts ut i samråd med Sharon Osbourne, hårdrockens motsvarighet till Christer Björkman. De flesta får hålla sig tillgodo med en kvarts speltid.

Kameror från alla tänkbara vrår, vinklar och håll förevigar maratonspelningen och fångar publikens reaktioner. Klippningen är värdig en välregisserad liveplatta. Ljudet, not so much. Mixningen är tyvärr åt helvete när Gojira tacklar ”Under the sun”, Black Sabbaths bästa låt enligt min mening. När Alice In Chains tar sig an ”Fairies wear boots” försvinner ljudet helt från livesändningen.

Men nog om det.

En beväpnad amason

Det skulle behövas fler texter för att dels göra Black Sabbath rättvisa och dels berätta om allt som utspelar sig på Villa Park. Programmet är så stjärnspäckat och fullmatat att det är löjligt.

Några akter utmärker sig dock lite mer än andra.

Som Lzzy Hale. Under Ozzy Osbourne-stycket ”Perry Mason” låter Halestorms sångerska som en amason på krigsstigen, beväpnad med en Gibson-gura och en sjuhelvetes röst.

Lamb Of God tillför extra mycket heavy till heavy metal-spektaklet. Randy Blythes rasande growlsång krossar ”Children of the grave” till smulor och stöper om den ikoniska låten till en maffig best jag inte visste att jag ville ha.

”Herre-jävla-gud”

Youngblud blir emellertid den första att stjäla showen.

Det 27-årige stjärnskottet, som självsäkert rör sig genom pop, rock och hiphop, välter omkull det ömhudade Ozzy-örhänget ”Changes” med en kraft, råhet och närvaro som är bortom denna värld. Han får också igång föreställningens dittills största allsång. Ett gråtande fan syns i närbild, vilket visar på låtens och sångarens väldiga genomslag.

Sveriges egen Papa V Perpetua från Ghost gör Ozzys ”Bark at the moon” men det är Steven Tylersom blir nästa person att imponera stort. Under ”The train kept a-rollin’”, från jazztalangen Tiny Bradshaws låtkatalog, får den 77-årige sångaren bland annat sällskap av Ronnie Wood (Rolling Stones, som om jag hade behövt skriva ut det). ”Supergroup B” står det i körschemat som har läckt ut på sociala medier. Minst sagt.

Och då har vi bara kommit halvvägs igenom föreställningen. Herre-jävla-gud.

I skröpligt skick

Miniframträdanden med Slayer, Pantera, Tool, Guns N’ Roses och Metallica följer.

Guns N’ Roses visar att de faktiskt kan spela kortare än tre timmar och att det dessutom går alldeles utmärkt att slakta ”Sabbath bloody sabbath” (precis som under gårdagens spelning på Strawberry Arena envisas Axl Rose med att sjunga i en omänskligt hög tonart som han inte längre behärskar).

Och Metallica är, tja, Metallica. Underhållande som alltid.

Men ingen eller inget mäter sig med en av kvällens huvudpersoner, som dyker upp på scenen efter åtta timmar (!).

Till tonerna av ”O Fortuna” hissas allas vår Ozzy Osbourne upp genom en lucka i scengolvet. 76-åringen, som inte längre kan gå på grund av långt framskriden Parkinsons, sitter på en enorm tron i gotisk stil (givetvis svart och pyntad med skallar och fladdermus). På ett litet bord intill står en tekopp, en flaska med vatten och vad som ser ut att vara olika mediciner.

Det är ingen vits att hymla – Mörkrets Prins är i ett rätt skröpligt skick. Åldern, en ovanligt hård livsstil och diverse sjukdomar och olyckor har tagit ut sin rätt på den stackars kroppen.

Ett ömt ögonblick

Sångaren har på förhand uttryckt oro för om hans hälsa kommer att sätta käppar i hjulet.

Han hade inget att oroa sig för.

Ozzy sjunger inte bara bättre än förväntat – han gör sin starkaste sånginsats på 15 år. Sjunger ”I don’t know” och ”Mr. Crowley” med livet som insats, för han vet att det här är hans sista chans.

Helt makalöst.

– It feels amazing to be on this fucking stage. You have no idea, säger han och ler stort.

– I fucking love you.

Ozzy tittar storögt ut över publikhavet. På fansen som han aldrig har tagit för givna och som villkorslöst älskar honom tillbaka. Sångaren är uppenbart rörd. Hans ögon är rödsprängda, tårarna nära.

Om inte annat börjar mina ögon att vattnas. Ögonblicket är så förbannat fint.

Under ”Mama, I’m coming home”, som i afton slår an en otroligt vemodig ton, börjar tårarna spruta som på en vattenspridare.

Hårdrockens mest ikoniska röst, mannen som ger uttrycket ”one of a kind” ett diaboliskt ansikte, lämnar nog ingen oberörd.

Sista gången

Mot alla odds fortsätter Ozzy på sitt ärevarv tillsammans med sina forna bandkamrater Butler, Iommi och Ward. Det är första gången på två decennier som originaluppsättningen står på scenen tillsammans.

Det här blir också deras sista svarta sabbat.

”War pigs”, ”N.I.B.”, ”Iron man” och ”Paranoid” får den stora äran att vädras en sista gång.

Vad mer kan jag skriva som inte redan har sagts om dessa odödliga klassiker? Alla ord, till och med de mest smickrande av superlativ, känns överflödiga. Otillräckliga.

Jag kan istället berätta att allsången och stämningen är magisk och att Butler och Iommi är fingerflinka som aldrig förr. Ward tar till och med av sig t-shirten och kör på i bar överkropp. Fucking bonkers.

En oförglömlig stund

Men det känns som att jag bara hinner blinka innan Ozzy släpper den stora, oundvikliga bomben:

– Unfortunately, we have come to our final song. Ever.

Sångaren betonar det sista ordet lite väl hårt.

Efter fyra låtar och 20 minuter är spelningen över. Finito.

Många hade nog hoppats på att de livs levande legenderna skulle dra ut på avskedet liite mer. Men den lilla stunden vi fick var speciell nog att permanent borra in sig i hårdrockens kollektiva hippocampus.

Helt enkelt – en oförglömlig kväll av ett oförglömligt band vars musik kommer att leva vidare. För det här är ingen punkt, det är ett kommatecken.

Tack för allt, Black Sabbath. Tack för allt, Ozzy.

Jag skickar fakturan för mina näsdukar på mejl.

Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik.