Lasse Kronér gör sorgligt avsked av ”Doobidoo” efter 20 år

När det är dags att sätta punkt för 20 år är det svårt att inte känna mig lite vemodig.
”Doobidoo” har utan tvekan förgyllt hösten precis som alla andra tidigare år.
Lasse Kronér är en fulländad programledare och även om det är ett glatt firande, blir det med en sorgsen eftersmak.

Åsikterna är skribentens egna.

Många håller säkerligen med mig om att det saknas genuina, varma underhållningsprogram i rutan. Vi har dokusåpor där vi ser på hur människan hamnar i luven på varandra över de mest löjliga saker. Saker som inte betyder ett dugg när de väl lämnat paradisön eller studion. Så när jag väl får en stund över och vill få känna nostalgins vindar, är det till Lasse Kronér jag vänder mig till.

Jag tillhör den generationen som har vuxit upp med ”Så ska det låta” som alltid hade liveband. Där fick musiken stå i fokus och även om programmet var inspelat sedan länge kände jag mig lika involverad i programmet precis som publiken på plats gjorde. För i tv-soffan satt jag på helspänn och ville vara en del av tävlingens magi där nerver sätts på spel.

Lasse Kronér är den perfekta programledaren

Många program har inte den nerven längre. Allting ska gå fort, och ofta är det samma personer som dyker upp överallt. Kändisar är med överallt och det är svårt att känna någon särskilt entusiasm över detta. Ja, liknande gäster återkommer också i den varma och bubblande studion där ”Doobidoo” spelas in. Det finns en nerv där som många aldrig kan slå an på.

Men det finns en man som har hållit både publiken på plats bubblandes av iver, likaså de som sitter hemma på helspänn. Lasse Kronér är ett självklart val som programledare för det här programkonceptet. Så det är knappast förvånande att han också tog fram älskade ”Doobidoo”.

Programmet där vi får se hur tävlingsandan är hög och där musikaliteten, spontaniteten och kärleken till underhållning hamnar i fokus. Det känns som ett program från förr – på helt rätt sätt.

”Doobidoo” firar 20 år

Så när Lasse Kronér vill summera 20 år av ”Doobidoo” blir det ingenting annat än ett underbart firande. Tittarna får inte bara följa två par som tävlar – utan det blir hela tre stycken. Under det stora jubileumsprogrammet blir det erfarna stjärnor som får återvända och kämpa om att ta hem de åtråvärda poängen.

Skådespelaren Katrin Sundberg tävla med humorgeniet Annika Andersson. Duon Ankan Johansson och Måns Nilsson slår sina huvuden ihop och artisterna Lisa Miskovsky och Kalle Moraeus prövar lyckan tillsammans.

Och det blir verkligen ett program med extra allt. Vi får ta del av hur det klassiska momentet ”första minuten” görs på tre olika sätt till gästernas skräckblandade förtjusning. Det blir prat under charader och hjärnsläpp när ord som hör hemma inom kultur ska räknas upp.

För de som alltid bjuds in att tävla just i ”Doobidoo” vet man också alltid bjuder på sig själva. De är inte bara tävlingsinriktade – de bjuder på ett och annat igenkännbart utbrott. Mot slutet av programmet är det till exempel svårt att inte skratta när Katrin blir stressad av Miskovskys komplimang i sista minuten.

SVT gör helt rätt i att hylla Kronér

Det blir ett program där de klassiska textremsorna läses upp. Men också där en lapp överraskar Kronér själv när gästerna stämmer upp i en hyllningslåt i hans ära. Ögonblicket när Janne Josefsson gör en tillfällig comeback i ”Doobidoo” är också oslagbart.

Kvällens avsnitt blir inte bara en hyllning till tittarna som får djupdyka i programmets historia. Det blir som tur är också 90 minuters kärleksförklaring till Lasse Kronér.

Allt för ofta tycker jag att vi svenskar är alldeles för dåliga på att hylla våra stjärnor och hur mycket de betytt. Det sker oftast när de redan lämnat jordelivet och de inte kan få ta emot de applåder de så väl förtjänar. Men SVT väljer att överraska Lasse i hans egna program och bistå med minnen fyllda av glädje och faktiskt tårar.

Lasse Kronér må ha hintat tidigare i höst om att han kan tacka för sig. Nyårsspecial väntar senare i år, men efter det kan 20 år av ”Doobidoo” sätta punkt för en makalös och musikalisk resa. Jag är knappast ensam om att höja rösten och hoppas att detta inte blir slutet. För även om 20 år lång tid är det inte tillräckligt lång tid för oss.

Jag hoppas att vi snart får höra det glädjande beskedet att Lasse ändrar sig – och kör vidare i 20 år till. Minst.