Pistol mot tinningen – ändå slutade Marcus inte spela

Från trisslotter till poker på svartklubbar.

Marcus spelmissbruk höll på att kosta honom livet.

– De sa att jag inte skulle se dagens ljus igen, säger han.

Marcus var 27 år och hade fått sitt första barn. Hans sambo saknade inkomst, så han jobbade dubbelt som bilmekaniker och tidningsbud.

– Ekonomiskt var det en katastrof. Jag hade inget liv.

Tanken på en enkel utväg, bort från ekonomisk stress, lockade.

Från trisslotter till Texas hold’em

Marcus spelvanor började oskyldigt med trisslotter och måltips, men övergick snart till pokerspel online och på fester. Spriten flödade – men det var spelet om pengar som lockade.

– Det var det enda jag tyckte att jag var bra på. Jag hade ett jättestort självförtroende som pokerspelare. Vinsterna gick till mer spel och så köpte jag grejer för att må bra i stunden. Men jag ville alltid ha mer.

Kickarna från spelandet och shoppingen var alltid kortvariga.

– Jag fick snart fruktansvärd ångest. Kände mig jävligt skitig, som en loser. Och jag var ofta helt frånvarande med min familj, för jag tänkte hela tiden på nästa turnering och hur jag skulle få ihop insatsen till den.

Ingen i Marcus familj kände till hans spelmissbruk. Han höll tyst om det för alla utom sin bäste vän Jens, som ofta var med och spelade.

– Jag skämdes för det. Mamma stod mig nära men fick absolut inte veta. När jag hjälpte henne med pengar ljög jag och sa att jag jobbat över.

Efter en separation fick Marcus delad vårdnad om barnen, och då fungerade spelet som en tröst när det kändes tungt.

– Jag var en dålig sambo, en dålig far. Spel var jag i alla fall bra på.

Hyrespengarna för en plats vid bordet

Det blev en vana att ta ekonomiska risker för att kunna spela. Marcus lärde sig vilka räkningar han kunde skjuta upp, men ibland var det nära att gå illa.

– Jag försökte sköta mina fasta utgifter. Men en gång hade jag satsat hela hyran. Värden hotade med vräkning inom 48 timmar. Jag lyckades vinna då, men om jag inte gjort det hade jag blivit hemlös.

Marcus använde stora delar av sin lön för att vara med i olika turneringar. Hade han inte pengar så satsade han dyra ägodelar.

– Jag spelade om ägarbeviset till en bil.

Marcus tystnar en stund. Han sväljer hårt.

– Jag förlorade bilen. Den var värd en kvarts miljon.

Bilen, som betalats med övertidsarbete och med spelvinster, var borta på någon minut.

– Jag ville skjuta mig själv. Jag fick ångest och kände mig klaustrofobisk i min egen kropp. Vid det här laget var spelet inte roligt längre, det var ett tvång.

Pistol mot tinningen

I jakten på svartklubbar med större vinstchanser hittade Marcus och hans vän Jens till en rökig dunkel källarlokal i Malmö. Det var en sunkig miljö, men gästerna var uppklädda och stämningen andades pengar och hög status.

– Jag hade aldrig varit på ett ställe med så höga insatser. Det kostade 100 000 kronor bara att sätta sig vid bordet.

Första timmen gick bra – han fördubblade insatsen.

– Jag tänkte först ta pengarna och gå, men ville ha mer. Det fanns en lockande möjlighet till 2,5 miljoner i vinst. Sen förlorade jag allt – på fyra minuter.

Men det fanns bulvaner i lokalen, och Marcus bestämde sig för att låna hundra tusen. Han hade förlorat allt – utom tron på sitt pokerface.

– Jag tänkte att jag kunde bättre än det här. Jag var så säker på mig själv. Och man kunde låna hur mycket man ville, om det betalades tillbaka inom 48 timmar. Räntan var extrem, men den brydde jag mig inte om. Jag skulle ju vinna. Så satsade jag hälften och vann 485 000.

Om Marcus betalade direkt skulle skulden strykas. Men Marcus ville behålla sin största vinst någonsin och fick för sig att han skulle försöka smita.

Han skakar på huvudet åt sitt övermod:

– Jag var på väg. Men de visste ju vem jag var och jag tänkte på min familj. Så jag gick tillbaka och då möttes jag av en hård smäll i huvudet, och kände en pistol mot min tinning.

– Han sa att antingen betalade jag nu, eller så skulle jag inte se dagens ljus mer.

Bulvanen utdelade flera slag och tvingade Marcus att lämna in hela vinsten, innan Jens släpade honom ut från klubben.

 Jonas, 30, spelade bort flera årslöner

Vännens ultimatum blev vändpunkten

Efter händelsen i källaren isolerade sig Marcus och spelade bara online. Han ljög för Jens och undvek honom. Men när de till slut sågs möttes han av Jens svarta blick:

”Jag vet att du har spelat”‚ sa han.

– Då orkade jag inte mer. Jag har aldrig känt mig så liten. Jag grät och bad honom om hjälp, säger Marcus.

Jens gav ett ultimatum:

”Slutar du inte nu, är jag inte din vän längre. Du ringer en psykolog – och jag är med när du gör det.”

– Han var min bäste vän, min bror. Tanken på att förlora honom fick mig att ta det på allvar.

Ett halvår av terapi följde och Marcus led av abstinensen.

– I början kändes det meningslöst, men sen vet jag inte vad som hände. Det var som att terapeuten plötsligt tog all skit ifrån mig och slängde bort den. Jag minns inte allt, men sista gången sa hon: ”Jag tror på dig. Du kommer att klara av det här.” Jag gick hem och stängde av mig från alla betting-sajter. Det var en sådan befrielse. Sen dess har jag inte spelat, inte ens köpt en lott. Ingenting.

Fast hos Kronofogden

Efter cirka nio års missbruk slutade Marcus spela, men ekonomin var i spillror.

– Jag hade skulder upp över öronen, men jag orkade inte ta tag i det. Jag tänkte att det liksom aldrig gick att lösa ändå.

År av förnekelse började. Inkassobreven lades oöppnade på hög och Marcus dömdes snart till utmätning.

– Kronofogden tog stor del av min lön varje månad. Jag skällde ut dem – ville hitta någon att skylla på. Det tog tid att acceptera att jag själv hade satt mig i den här sitsen.

Äntligen skuldfri

I dag är det arton år sedan Marcus slutade spela, och han har levt i skuld under tjugofem år. År då betalningsanmärkningar hindrat honom från att ta ett lån eller ens stå på ett mobilabonnemang.

Men efter att ha arbetat hårt kan han nu i sommar betala av sina sista skulder. Marcus är 53 år och äntligen fri från skulder och betalningsanmärkningar.

– Nu kan jag börja leva igen.