Ibrahim flydde folkmordet – brodern blev kvar: ”Tittade min död i ögonen”

Tre decennier efter Srebrenica: Ibrahim förlorade sin bror i folkmordet – “Jag tittade döden i ögonen”

Över 8 300 människor avrättades i Srebrenica för trettio år sedan. Ibrahim Mustafic var bara ett barn när han skildes från sin bror – ett ögonblick som för alltid skulle prägla hans liv.

I juli 1995 begicks ett av de värsta folkmorden i Europa sedan andra världskriget. Under bara några dagar mördades över 8 300 bosniska muslimska män och pojkar av bosnienserbiska styrkor i Srebrenica – ett FN-skyddat “säkert område” i det dåvarande Bosnien och Hercegovina.

Bland de tusentals drabbade fanns 14-årige Ibrahim Mustafic. Han lyckades fly från staden tillsammans med sin mamma – men hans 17-årige bror blev kvar. De kramades en sista gång utanför en lagerlokal som tjänade som provisorisk FN-bas.

– Han var mitt allt. Just där, i den stunden, den tiden. Tills vi skildes, säger Ibrahim i TV4:s Nyhetsmorgon, med tårarna nära.

”Jag tittar min död i ögonen”

Ibrahim minns exakt hur det kändes. Det sista utbytet av blickar, den sista omfamningen. I tre dagar gömde han sig tillsammans med andra människor i FN-lokalen, innan de tvingades ut i en verklighet där inget längre var säkert.

– Hans blick och hans råd, att vi fixade allting. Det sitter hårt. Han var den som alltid sa att vi skulle klara det. Men så blev det inte, berättar han.

Utanför tvingades människor att ställa sig i led. En makaber sortering började. På höger sida – kvinnor och små barn, som skulle transporteras med lastbil. På vänster sida – alla andra, framförallt män och pojkar över 15 år. Det var känt att de som gick till vänster aldrig kom tillbaka.

– De fokuserade på några andra bakom mig i just den stunden. Så jag tänkte: jag chansar. Jag har ingenting att förlora. Går jag till vänster är livet slut ändå. Jag tittar min död i ögonen. Det är bara att chansa till höger. Och jag lyckades ta mig upp på lastbilen, säger Ibrahim.

Han överlevde. Men med överlevnaden kom också ett livslångt trauma.

Ett folkmord mitt i Europa

När bosnienserbiska styrkor ledda av general Ratko Mladić intog Srebrenica den 11 juli 1995, påbörjades en systematisk utrensning av det muslimska bosniakiska folket. Trots att området formellt stod under FN:s beskydd, lyckades man inte förhindra massakern.

Män och pojkar skiljdes från sina familjer under förevändningen att de skulle förhöras eller registreras. I själva verket fördes de bort till övergivna fabriker, skolor, hangarer och skogar där de avrättades kallblodigt. Kropparna dumpades i massgravar – många av dem fortfarande inte identifierade.

– Det var inte ett krig mellan soldater. Det var ett målmedvetet folkmord på civila människor. Många avrättades med händerna bakbundna, med ögonbindlar, och begravdes i hemlighet, säger journalisten Amela Mahovic, som har följt fallet hela sin yrkeskarriär.

“Det känns som det hände igår”

Nu, trettio år senare, återvänder Ibrahim Mustafic till Srebrenica. Han är en av många som deltar i den årliga fredsmarschen – en vandring till minne av offren. Vandringen går i omvänd riktning från den väg flyktingarna försökte ta genom skogarna för att undkomma döden.

– Det är lång tid som gått. Men allt känns som det har hänt igår. Mycket sorg, mycket känslor, mycket tankar. Man spolar tillbaka i huvudet gång på gång och undrar: kunde det ha slutat annorlunda? säger han.

På begravningsplatsen i Potočari, strax utanför Srebrenica, står tusentals vita gravstenar uppradade – tysta vittnesmål om det som hände. Varje år tillkommer nya, när kvarlevor identifieras med hjälp av DNA och nya kroppar återfinns i massgravar.

– Jag vill gärna hedra alla. Men just där ligger min bror. Och min farbror. Och mina kusiner. Och mina vänner från skolan. Jag har hur många namn som helst. Det är en lång, lång lista, säger Ibrahim.